hanu | needless to say, we're needles in hay

I fredags gick mattanten i pension. Hon kunde verkligen inte laga mat, olyckligt yrkesval. Gamla mattanten har pratat i ett halvår om hur dåligt det kommer att bli när hon går i pension, att vi kommer få rotfruktsgratäng 3 dagar i veckan o.s.v. Jag brukar låta henne prata bara, även fast hennes såser smakar som plast. Den gamla mattanten var verkligen just en mattant.

Förre veckan hade vi en föreläsning efter jobbet. Det är inte viktigt vad den handlade om, men hon som föreläste körde ett powerpoint med bilder från hennes förskola. Ibland bröt hon och så fick vi prata med varandra om det hon visat. Mot slutet av föreläsningen blev det en sådan diskussionspaus och Carita började prata om något, och jag fattade ingenting! Jag hade verkligen ingen aning om vad hon menade. Hon förklarade och beskrev bilden som varit upp på skärmen, men nej, jag hade varken sett eller hört detta. Slutsatsen är att jag måste ha sovit. Jag ryckte dock aldrig till sådär som man gör när man vaknar, och jag lär ha haft ögonen öppna hela tiden. Konstigt, det har aldrig hänt mig förr. Jag såg dock ett TV-program om sömn för ett tag sedan där en man var med om samma sak. De lät honom inte sova på länge, sedan fick han genomföra en serie enkla körövningar bakom ratten på en bil, samtidigt som han hade elektroder kopplade mot hjärnan. Efter två timmars körövningar så visade det sig att han hade sovit 30 minuter av testet, ögon öppna och allt.

Jag hänger på Zombietrenden och låter min blogg uppstå från de döda. Den har legat begravd i en grund grav tillsammans med en massa andra bortglömda bloggar. Till skillnad från zombietrenden, som är i stigande, så kan man väl säga att bloggtrenden är i dalande. Hur som helst är min blogg sugen på hjärna.

Jag älskar min Alexis Weak. Blev lycklig när jag för 5 minuter sedan hittade videon till hans nyaste singel. Sedan blev jag lite ledsen när jag såg att hans album Till minne av är uppskjutet till Januari 2011.

Alexis Weak - 112

Flickidoler vet alla vilka de är. Det är unga killar som får ännu yngre tjejer att skrika, gråta och svimma. Just nu skulle vi som exempel kunna nämna Justin Bieber, kanske Jonas Brothers, och i Sverige hade vi för något år sedan Johan Palm (Idol).
Vad är då en pojkidol? Unga pojkar tycker säkerligen att Hannah Montana är en snygging. Men de köper inte alla hennes produkter eller skriker sig hesa på alla konserter.
Är då Zlatan en pojkidol? Svar ja. Men han är också en idol för män i alla åldrar (säkerligen också för många ladies). Så vi kan alltså inte jämföra Zlatan med flickidolsfenomenet. Flickidoler är med få undantag enbart idoler för unga tjejer.

Flickor får gemenskap i sin idoldyrkan av unga popsensationer. För killar är det inte riktigt lika accepterat att vara öppen i sin idoldyrkan om den skulle infinna sig. Där med blir den inte lika intensiv, då kompisar inte är involverade och kan få det att eskalera till hysteriska nivåer.
När jag var liten så var jag lite kär i Melissa Joan Hart i Clarissa (dåtidens Hannah Montana) som gick på sommarlovsmorgon. Men det var hemligt, och hemliga förälskelser når sällan hysteriska höjder.

Om vi vänder blickarna mot naturen så kanske vi kan se några paralleller. Domherrehonor dras ju till hanen med störst och rödast bröst. På samma sätt fungerar det ju inom de flesta arter. Hanarna visar sin duglighet som partners med gälla färger, danser och kraftdemonstrationer.
För människohonor i yngre tonåren är motsvarigheten söta, nästan flicklika pojkar med sametslena röster.
Hanar å andra sidan är nöjda om det blir en hona över åt dem att föra vidare sin genetiska kod med.

Det finns säkert brister i mitt resonemang. Jag kommer hur som helst inte på någon riktig pojkidol. Någon som kommer på någon?



Ni kommer väl ihåg Clarissa.

Jag och Alicia har köpt nya skor att spatsera i. Det blev ett varsitt par Nike Lunarglide 2+. Det är faktiskt som att gå på luft. De gröna är för oss gentlemän och de rosa är för the ladies.



                                     

Med få undantag så kan vi nog enas om att svenska komiker suger. Det är pinsamt låg kvalitet. Jag har läst om komiker som skyller den låga nivån på publiken. De skrattar i vilket fall som helst, så varför lägga ner sig mer. Samma syndrom som jag led av på universitetet. Det var så lätt att bli godkänd att jag slutade sikta mot VG. Fullt förståligt mänskligt beteende. Men snälla komiker, sikta högre. Och snälla tv-kanaler (jag tittar på er TV4) sluta producera värdelösa program med samma gamla skåpmat (Sissela Kyle, Babben, Petra Mede m.fl.) Anledningen till att det råkade bli enbart kvinnor inom mina paranteser beror på att TV4´s nya komediserie Välkommen åter endast har en kvinnlig rollbesättning. Oroa er inte ni vänner av jämställdhet, det finns gott om värdelösa svenska komiker av manligt kön. Det är faktiskt så illa att jag inte ens kan komma på en ENDA som faktiskt är rolig.

Fredrik och Filips nya serie är extremt pinsam tittning och samtidigt ljusår roligare än något som alla gamla rutinerade svenska komiker gör. Men nu var det inte dem jag ville prata om, utan om något helt annat.

Jag har verkligen fallit för I Anneli på SVT, med Sissela Benn. Mest känd för sin udda karaktär Filippa Bark. Det är riktigt trevligt. Två avsnitt av åtta har sänts. (måndagar 21.45). Titta gärna in på SVTPlay.

Jag slets mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet igår, men till slut så blev det så att jag för första gången röstade på MP. Roligt att de gick framåt. Väldigt tråkigt att SD gick framåt.
Jag är inte lika arg som jag var förra valet för att Alliansen vann. Dels för att det inte kom som en överaskning. Dock känns det tråkigt att så pass många människor ser sin privata ekonomi som den viktigaste frågan. Det har pratats väldigt lite om ideologier i valarbetet. Jag har också fått några hundralappar mer i månaden under de senaste 4 åren, men att de kommer på bekostnad av de som har det svårast i samhället känns inte bra. Jag betalar mer än gärna skatt för att de människor i Sverige som inte har det lika bra som jag har, ska få det lite lättare för sig, lite tryggare, lite mindre stress.

Varför vill inte alla hjälpa sina medmänniskor?


Jag reagerade på något som Beatrice Ask sade igår som var väldigt konstigt och oroande. Lars Ohly hade precis hållit tal på Vänsterpartiets valvaka och starkt tagit avstånd från rasism. Beatrice Ask kommenterade detta med att Lars minsann "inte borde ha så hög svansföring". Bör inte även Moderaterna ställa sig bakom ett sådant budskap?

Detta beror på ett par bekantskaper. Både angenäma och otrevliga. Vi börjar med den trevliga. Min gamla granne på Anneberg, Alice. Jag och Rickard lekte ibland med henne och hennes syster Stina.
Nu dök hon helt plötsligt upp i Idol och sjöng mästerligt. Det kan kanske bli så att jag faktiskt röstar i Idol för första gången i år. Jag hoppas hon kommer vidare till veckofinalerna.

Här är hennes audition.


Den mindre angenäma av mina bekantskaper är min så kallade "stalker". Jag har för övrigt fått bekräftat från en källa att hon faktiskt är mytoman, föga förvånande. Jag vet inte vad jag ska säga ens...

Tänkte bjuda på något halvnytt av min lilla favvo Alexis Weak. Farsta Centrum by night av SUPERGRUPPEN med bl.a. just Alexis. Det är han som är först.

Idag är en vacker lördag. Alicia är i Munkfors och plockar svamp. Jag har varit på stan och ätit mat med min familj. Rickard är hemma över helgen. Jag lyssnar på Florence + The Machine. Jag är nyfriserad. Tapetgubben kommer på onsdag. Life is good.

Min frisör(ska) är jätterolig. Förra gången hon klippte mig ställde hon mig med frågan "Ska jag ta lite på brynen?" Jag fattade ingenting och antog att hon sagt fel och egentligen menade polisongerna. Men fel hade hon inte sagt och mina ögonbryn, som för övrigt redan är vackra så att det förslår, fick sig en liten genomkörare. När hon klippte mig den här gången så kom samma fråga, och jag kunde höra mig själv svara "Ja visst!". Sedan började jag nästan att gapskratta där i stolen. Jag har aldrig hört talat om ögonbrynsklippning förut. Men jag klipper mig också ganska lyxigt med skalpmassage och allt, så det är nog en sån där extra lyxig groomingtjänst.
Mitt frisörbesök har fått mig att tänka. Det är väldigt imponernade att frisörer kan komma ihåg så mycket om sina kunder. Min nuvarande frisör har kanske klippt mig 4 gånger under loppet av ett år (jag klipper mig oftare än så, men jag har klippt mig på ett annat ställe emellan också), och hon har rätt bra koll på mitt liv. Hon skulle kanske inte kunna spökskriva min biografi, men utifrån förutsättningarna ändå väldigt imponerande med tanke på hur många människor hon pratar med varje dag. Det fick mig att börja misstänka att frisörer har en databas där dom går och skriver in fakta om sina kunder, som dom sedan kollar upp inför klippningen så att det ska kännas lite mer personligt, vilket ju sedan gör att jag kommer tillbaka.
Jag önskar att Alicia vara en framgångsrik frisör, så att jag kunde få gratis klippning ofta, och alltid se tip top ut.
Jag undrar om frisörer har en hemlig kodex, får dom t.ex. stöta på sina kunder eller är det inte riktigt okej?

Jag läser en väldigt bra bok för tillfället som jag skulle vilja nämna. Det är Pernilla som har tipsat om den. Jag vet inte exakt vad som är bra med den, men så är det i alla fall. Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov. Jag har snart läst all rysk litteratur som någonsin skrivits. Läste för övrigt att det har skrivits 130 miljoner böcker genom tiderna. Den har ännu inte väckt 55 000 frågor, som den gjorde hos Pernilla, men det ska bli intressant att höra vilka dessa frågor är tycker jag. Boken rekomenderas varmt av Anders och Pernilla. 

Dizzee Rascal & Florence + The Machine

Efter fyra tysta månader så tänkte jag att det nu är dags att uppdatera den lätträknade skara som då och då läser min blogg. I mitt senaste inlägg var vi och tittade på den lägenhet som jag nu sitter och skriver i. Vi trivs jättebra här. Det är fortfarande lite rörigt, men snart ska vi få vardagsrummet tapetserat och då ska vi nog kunna ställa iordning allt så som vi vill ha det. Vi har målat i hallen och i köket med mycket goda resultat. Vi har en väldigt trevlig balkong och nära in till centrum.

Jag har börjat jobba på dagis också. Det är roligare än jag hade förväntat mig och folk är trevliga. Men det är ändå lite konstigt att jag hamnade där såklart. Jag har ju utbildat mig till något annat.

I fredags träffade jag en kille på stan som gick i den första klassen jag arbetade i. Dom har börjat på gymnasiet nu. Han skulle gå en fotbollslinje. Han spelade i juniorallsvenskan med Carlstad United. Kanske får se honom på TV i framtiden, det skulle vara kul. Jag minns att han var väldigt bra.

Imorgon ska jag och Alicia titta på en lägenhet. I Augusti förra året var vi och tittade på en likadan lägenhet, och den älskade vi. Den ligger på Herrhagen och vi förutsätter att vi ska älska den här också. Det är en 2:a på 74 kvm och balkong. Om vi älskar den så ska vi gå till KBAB och fjäska och tjata. Vi hoppas och hoppas.

Jag har fått min nya longboard. En loaded tan tien. Den är fantastisk. Den kan göra helt sjuka svängar. Så här ser den ut, min ögonsten.