Musikhistoria, del 2
Vi har kommit fram till 1998. Jag är 16 år, och Petter har just släppt sin första skiva. En hiphop-våg sköljer över Sverige. Alla skivbolag slåss om att "signa" hiphop akter, och dammsuger Sverige rent. I samma sväng kommer Ken Ring, Blues, Ayo m.m. Allt var verkligen inte bra. På den tiden var det dock fett som jornötssmör. På ZTV och MTV spelas nu musik från DMX, Jay-Z, Fugees, Foxy Brown och Puff Daddy m.m. En del av skräpkarraktär, men ändå med spår som leder vidare till bättre musikupplevelser. Puff Daddy spåret leder till Notorious B.I.G. och Nas. Det mesta leder till R'nB och Soulsångare och sångerskor av varienade kvalitet. Wyclef från Fugees leder till västindisk musik.
Ett viktigt skede i min musikhistoria skedde när jag på Obs! Bergvik köpte ett par skivor billigt på chans. Det rör sig om Nas: I am, och R Kelly's: R. Dessa två artister har sedan dess fått följa med mig. De är fortfarande fantastiska. Säga vad man vill om R Kellys mycket tveksamma privatliv, så är han en fantastisk artist med en stor sked av mycket underhållande storhatsvansinne. Nas är givetvis en av de bästa MC's som funnits.
Nästa förälskelse kom när jag utan att någonsin ha hört en enda ton, köpte OutKast's Aquemini. Allt på rekomendation av Leonadro DiCaprio, som ville ha deras låtar som soundtrack till fiaskofilmen The Beach. Den skivan höll jag länge, och möjligtvis fortfarande som den bästa skiva som någonsin nått mina öron. OutKast har sedan hjälpt mig hitta Cee-Lo Green (numera 50% av Gnarls Barkley) och Erykah Badu.
Som ni vet är hiphop ursprungligen byggd på samplingar som loopas. Efter ett tag är det oundvikligt att börja följa detta spår. För att upptäcka vad det var som inspirerade idolerna. Karlstad stadsbibliotek hade då en respektabel CD-samling som jag utnyttjade och botaniserade bland Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Curtis Mayfield m.m. Alla lika fantastiska. Curtis Mayfield's Move on up, dansas det frekvent till i mitt vardagsrum än till denna dag. Det är trumpeterna!
2003 släpptes Moneybrothers debutskiva Blood Panic. Den fick mycket bra kritik, och singlarna tilltalade mig. Men vid den tiden tyckte jag inte att den riktigt passade in i min musiksmak. När sedan To Die Alone kom ut två år senare och fick lika fantastiska recensioner, och jag fått ett lite öppnare sinne, så köpte jag den direkt. Den slog mig hårt. Jag köpte genast allt han tidigare gett ut. Från trumpeterna i Curtis Mayfields soul landade jag alltså i blåsarrangemangen i Moneybrothers rock/soul genre.
Under samma period spelades Jens Lekman's You're the light på ZTV. En fantastisk låt och video med mycket blås. Nästa gång jag skulle se Jens Lekman var i Nyhetsmorgon på TV4, där han ensam med en gitarr framförde The Cold Swedish Winter. Sedan dess är jag fast. Det som lyfter Jens över massan är hans texter. Retroperspektivt kan jag se att texter alltid har varit vad som varit viktigast för mig i musiken.
Sedan år 2000 hade en figur med en tvivelaktig sångröst väckt känslor i Sverige. Vissa älskade honom. Många förstod inte vad grejen var. Jag varken älskade eller ogillade honom. Men något gjorde att jag höll ett öra riktat åt hans håll. När så Håkan Hellström släppte Ett kolikbarns bekännelser hittade sig skivan hem till mig. Och på samma sätt som med Moneybrother, så köpte jag genast upp alla hans tidigare verk. Hos Håkan finns de så viktiga texterna, men givetvis också känslan som ju är hans levebröd. Känslor når långt.
Det skulle ha varit konstigt om de två senaste åren i min musikhistoria inte avspeglade Alicia på något vis. Det gör den naturligtvis. Tack vare Alicia, Sonic och musikbyrån på SVT har jag upptäckt Joanna Newsom, Regina Spektor, Anthony and the Johnsons, M. Ward, Martha Wainwright m.m.
Detta har varit min musikhistoria fram till idag.
Tack.
Ett viktigt skede i min musikhistoria skedde när jag på Obs! Bergvik köpte ett par skivor billigt på chans. Det rör sig om Nas: I am, och R Kelly's: R. Dessa två artister har sedan dess fått följa med mig. De är fortfarande fantastiska. Säga vad man vill om R Kellys mycket tveksamma privatliv, så är han en fantastisk artist med en stor sked av mycket underhållande storhatsvansinne. Nas är givetvis en av de bästa MC's som funnits.
Nästa förälskelse kom när jag utan att någonsin ha hört en enda ton, köpte OutKast's Aquemini. Allt på rekomendation av Leonadro DiCaprio, som ville ha deras låtar som soundtrack till fiaskofilmen The Beach. Den skivan höll jag länge, och möjligtvis fortfarande som den bästa skiva som någonsin nått mina öron. OutKast har sedan hjälpt mig hitta Cee-Lo Green (numera 50% av Gnarls Barkley) och Erykah Badu.
Som ni vet är hiphop ursprungligen byggd på samplingar som loopas. Efter ett tag är det oundvikligt att börja följa detta spår. För att upptäcka vad det var som inspirerade idolerna. Karlstad stadsbibliotek hade då en respektabel CD-samling som jag utnyttjade och botaniserade bland Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Curtis Mayfield m.m. Alla lika fantastiska. Curtis Mayfield's Move on up, dansas det frekvent till i mitt vardagsrum än till denna dag. Det är trumpeterna!
2003 släpptes Moneybrothers debutskiva Blood Panic. Den fick mycket bra kritik, och singlarna tilltalade mig. Men vid den tiden tyckte jag inte att den riktigt passade in i min musiksmak. När sedan To Die Alone kom ut två år senare och fick lika fantastiska recensioner, och jag fått ett lite öppnare sinne, så köpte jag den direkt. Den slog mig hårt. Jag köpte genast allt han tidigare gett ut. Från trumpeterna i Curtis Mayfields soul landade jag alltså i blåsarrangemangen i Moneybrothers rock/soul genre.
Under samma period spelades Jens Lekman's You're the light på ZTV. En fantastisk låt och video med mycket blås. Nästa gång jag skulle se Jens Lekman var i Nyhetsmorgon på TV4, där han ensam med en gitarr framförde The Cold Swedish Winter. Sedan dess är jag fast. Det som lyfter Jens över massan är hans texter. Retroperspektivt kan jag se att texter alltid har varit vad som varit viktigast för mig i musiken.
Sedan år 2000 hade en figur med en tvivelaktig sångröst väckt känslor i Sverige. Vissa älskade honom. Många förstod inte vad grejen var. Jag varken älskade eller ogillade honom. Men något gjorde att jag höll ett öra riktat åt hans håll. När så Håkan Hellström släppte Ett kolikbarns bekännelser hittade sig skivan hem till mig. Och på samma sätt som med Moneybrother, så köpte jag genast upp alla hans tidigare verk. Hos Håkan finns de så viktiga texterna, men givetvis också känslan som ju är hans levebröd. Känslor når långt.
Det skulle ha varit konstigt om de två senaste åren i min musikhistoria inte avspeglade Alicia på något vis. Det gör den naturligtvis. Tack vare Alicia, Sonic och musikbyrån på SVT har jag upptäckt Joanna Newsom, Regina Spektor, Anthony and the Johnsons, M. Ward, Martha Wainwright m.m.
Detta har varit min musikhistoria fram till idag.
Tack.
Kommentarer
Trackback