Parallella universum
Idag läste jag en intressant artikel på Internet som öppnar upp för en massa skumma tankeexperiment. Här kommer den.
Parallel universes really do exist, according to a mathematical discovery by Oxford scientists described by one expert as "one of the most important developments in the history of science".
The parallel universe theory, first proposed in 1950 by the US physicist Hugh Everett, helps explain mysteries of quantum mechanics that have baffled scientists for decades, it is claimed.
In Everett's "many worlds" universe, every time a new physical possibility is explored, the universe splits. Given a number of possible alternative outcomes, each one is played out - in its own universe.
A motorist who has a near miss, for instance, might feel relieved at his lucky escape. But in a parallel universe, another version of the same driver will have been killed. Yet another universe will see the motorist recover after treatment in hospital. The number of alternative scenarios is endless.
It is a bizarre idea which has been dismissed as fanciful by many experts. But the new research from Oxford shows that it offers a mathematical answer to quantum conundrums that cannot be dismissed lightly - and suggests that Dr Everett, who was a Phd student at Princeton University when he came up with the theory, was on the right track.
Commenting in New Scientist magazine, Dr Andy Albrecht, a physicist at the University of California at Davis, said: "This work will go down as one of the most important developments in the history of science."
According to quantum mechanics, nothing at the subatomic scale can really be said to exist until it is observed. Until then, particles occupy nebulous "superposition" states, in which they can have simultaneous "up" and "down" spins, or appear to be in different places at the same time.
Observation appears to "nail down" a particular state of reality, in the same way as a spinning coin can only be said to be in a "heads" or "tails" state once it is caught.
According to quantum mechanics, unobserved particles are described by "wave functions" representing a set of multiple "probable" states. When an observer makes a measurement, the particle then settles down into one of these multiple options.
The Oxford team, led by Dr David Deutsch, showed mathematically that the bush-like branching structure created by the universe splitting into parallel versions of itself can explain the probabilistic nature of quantum outcomes.
Ett nytt universum öppnas alltså enligt teorin upp inför varje liten händelse där det kan gå på mer än ett sätt. Vilket inkluderar i princip ALLA situationer. Det blir oändligt många parallella universum där varje liten möjlighet spelas ut. Det skulle vara coolt att kunna hoppa mellan olika universum och se hur olika val man gjort har påverkat den tid som följt efter.
Allt där här är så klart helt obegripligt. Konstigt att tänka att motsvarigheten till en själv dör i ett annat universum. Och eftersom antalet paralleller är oändligt så måste "man" ju dö hela tiden.
Det måste ju finnas universum där ens föräldrar inte träffades t.ex. Universum där hela världshistorien skiljer sig markant från varandra.
Tänk på det ni!
Musikhistoria, del 2
Vi har kommit fram till 1998. Jag är 16 år, och Petter har just släppt sin första skiva. En hiphop-våg sköljer över Sverige. Alla skivbolag slåss om att "signa" hiphop akter, och dammsuger Sverige rent. I samma sväng kommer Ken Ring, Blues, Ayo m.m. Allt var verkligen inte bra. På den tiden var det dock fett som jornötssmör. På ZTV och MTV spelas nu musik från DMX, Jay-Z, Fugees, Foxy Brown och Puff Daddy m.m. En del av skräpkarraktär, men ändå med spår som leder vidare till bättre musikupplevelser. Puff Daddy spåret leder till Notorious B.I.G. och Nas. Det mesta leder till R'nB och Soulsångare och sångerskor av varienade kvalitet. Wyclef från Fugees leder till västindisk musik.
Ett viktigt skede i min musikhistoria skedde när jag på Obs! Bergvik köpte ett par skivor billigt på chans. Det rör sig om Nas: I am, och R Kelly's: R. Dessa två artister har sedan dess fått följa med mig. De är fortfarande fantastiska. Säga vad man vill om R Kellys mycket tveksamma privatliv, så är han en fantastisk artist med en stor sked av mycket underhållande storhatsvansinne. Nas är givetvis en av de bästa MC's som funnits.
Nästa förälskelse kom när jag utan att någonsin ha hört en enda ton, köpte OutKast's Aquemini. Allt på rekomendation av Leonadro DiCaprio, som ville ha deras låtar som soundtrack till fiaskofilmen The Beach. Den skivan höll jag länge, och möjligtvis fortfarande som den bästa skiva som någonsin nått mina öron. OutKast har sedan hjälpt mig hitta Cee-Lo Green (numera 50% av Gnarls Barkley) och Erykah Badu.
Som ni vet är hiphop ursprungligen byggd på samplingar som loopas. Efter ett tag är det oundvikligt att börja följa detta spår. För att upptäcka vad det var som inspirerade idolerna. Karlstad stadsbibliotek hade då en respektabel CD-samling som jag utnyttjade och botaniserade bland Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Curtis Mayfield m.m. Alla lika fantastiska. Curtis Mayfield's Move on up, dansas det frekvent till i mitt vardagsrum än till denna dag. Det är trumpeterna!
2003 släpptes Moneybrothers debutskiva Blood Panic. Den fick mycket bra kritik, och singlarna tilltalade mig. Men vid den tiden tyckte jag inte att den riktigt passade in i min musiksmak. När sedan To Die Alone kom ut två år senare och fick lika fantastiska recensioner, och jag fått ett lite öppnare sinne, så köpte jag den direkt. Den slog mig hårt. Jag köpte genast allt han tidigare gett ut. Från trumpeterna i Curtis Mayfields soul landade jag alltså i blåsarrangemangen i Moneybrothers rock/soul genre.
Under samma period spelades Jens Lekman's You're the light på ZTV. En fantastisk låt och video med mycket blås. Nästa gång jag skulle se Jens Lekman var i Nyhetsmorgon på TV4, där han ensam med en gitarr framförde The Cold Swedish Winter. Sedan dess är jag fast. Det som lyfter Jens över massan är hans texter. Retroperspektivt kan jag se att texter alltid har varit vad som varit viktigast för mig i musiken.
Sedan år 2000 hade en figur med en tvivelaktig sångröst väckt känslor i Sverige. Vissa älskade honom. Många förstod inte vad grejen var. Jag varken älskade eller ogillade honom. Men något gjorde att jag höll ett öra riktat åt hans håll. När så Håkan Hellström släppte Ett kolikbarns bekännelser hittade sig skivan hem till mig. Och på samma sätt som med Moneybrother, så köpte jag genast upp alla hans tidigare verk. Hos Håkan finns de så viktiga texterna, men givetvis också känslan som ju är hans levebröd. Känslor når långt.
Det skulle ha varit konstigt om de två senaste åren i min musikhistoria inte avspeglade Alicia på något vis. Det gör den naturligtvis. Tack vare Alicia, Sonic och musikbyrån på SVT har jag upptäckt Joanna Newsom, Regina Spektor, Anthony and the Johnsons, M. Ward, Martha Wainwright m.m.
Detta har varit min musikhistoria fram till idag.
Tack.
Ett viktigt skede i min musikhistoria skedde när jag på Obs! Bergvik köpte ett par skivor billigt på chans. Det rör sig om Nas: I am, och R Kelly's: R. Dessa två artister har sedan dess fått följa med mig. De är fortfarande fantastiska. Säga vad man vill om R Kellys mycket tveksamma privatliv, så är han en fantastisk artist med en stor sked av mycket underhållande storhatsvansinne. Nas är givetvis en av de bästa MC's som funnits.
Nästa förälskelse kom när jag utan att någonsin ha hört en enda ton, köpte OutKast's Aquemini. Allt på rekomendation av Leonadro DiCaprio, som ville ha deras låtar som soundtrack till fiaskofilmen The Beach. Den skivan höll jag länge, och möjligtvis fortfarande som den bästa skiva som någonsin nått mina öron. OutKast har sedan hjälpt mig hitta Cee-Lo Green (numera 50% av Gnarls Barkley) och Erykah Badu.
Som ni vet är hiphop ursprungligen byggd på samplingar som loopas. Efter ett tag är det oundvikligt att börja följa detta spår. För att upptäcka vad det var som inspirerade idolerna. Karlstad stadsbibliotek hade då en respektabel CD-samling som jag utnyttjade och botaniserade bland Marvin Gaye, Otis Redding, Aretha Franklin, Curtis Mayfield m.m. Alla lika fantastiska. Curtis Mayfield's Move on up, dansas det frekvent till i mitt vardagsrum än till denna dag. Det är trumpeterna!
2003 släpptes Moneybrothers debutskiva Blood Panic. Den fick mycket bra kritik, och singlarna tilltalade mig. Men vid den tiden tyckte jag inte att den riktigt passade in i min musiksmak. När sedan To Die Alone kom ut två år senare och fick lika fantastiska recensioner, och jag fått ett lite öppnare sinne, så köpte jag den direkt. Den slog mig hårt. Jag köpte genast allt han tidigare gett ut. Från trumpeterna i Curtis Mayfields soul landade jag alltså i blåsarrangemangen i Moneybrothers rock/soul genre.
Under samma period spelades Jens Lekman's You're the light på ZTV. En fantastisk låt och video med mycket blås. Nästa gång jag skulle se Jens Lekman var i Nyhetsmorgon på TV4, där han ensam med en gitarr framförde The Cold Swedish Winter. Sedan dess är jag fast. Det som lyfter Jens över massan är hans texter. Retroperspektivt kan jag se att texter alltid har varit vad som varit viktigast för mig i musiken.
Sedan år 2000 hade en figur med en tvivelaktig sångröst väckt känslor i Sverige. Vissa älskade honom. Många förstod inte vad grejen var. Jag varken älskade eller ogillade honom. Men något gjorde att jag höll ett öra riktat åt hans håll. När så Håkan Hellström släppte Ett kolikbarns bekännelser hittade sig skivan hem till mig. Och på samma sätt som med Moneybrother, så köpte jag genast upp alla hans tidigare verk. Hos Håkan finns de så viktiga texterna, men givetvis också känslan som ju är hans levebröd. Känslor når långt.
Det skulle ha varit konstigt om de två senaste åren i min musikhistoria inte avspeglade Alicia på något vis. Det gör den naturligtvis. Tack vare Alicia, Sonic och musikbyrån på SVT har jag upptäckt Joanna Newsom, Regina Spektor, Anthony and the Johnsons, M. Ward, Martha Wainwright m.m.
Detta har varit min musikhistoria fram till idag.
Tack.
Som att stjäla godis från ett barn, fast tvärtom...
När jag igår anlände till Karlstad efter en hår dags jobb. Trött och hungrig kämpade jag mot mitt sockerbegär och stod principfast kvar på busshållplatsen. En liten tant med rullator rullade fram bakom en reklamskylt och plockade upp en Center-choklad. Jag stod och sneglade lite snett på hennes choklad och önskade att jag också hade en. Hon kämpade med omslagspappret några sekunder innan hon tittade upp på mig och undrade om jag kunde hjälpa henne att öppna. Så då sa jag: -Dra åt helvete, kärring!...nej, jag sa: - Javisst! Och öppnade hennes choklad, varpå hon bjöd mig på en bit. En bit var precis vad jag behövde i den stunden. Sedan rullade hon mystiskt iväg. Hon skulle tydligen inte med någon buss. Då förstod jag att det med allra största sannolikhet måste ha varit Jesus i hans gamla tant-kläder, som ville bjussa på en bit choklad.
Begravningen och musikhistoria.
Begravningen var fin. Vi fick gå upp och lägga en varsin ros på kistan, och säga något ord om man ville. Det var lite rörande, och jag fick nästan en liten tår i ögat. De spelade Amazing Grace, Värmlandsvisan och ett par psalmer. Som tur var så var inte alla så hemskt uppklädda, för annars hade jag kännt mig som Lasse Kronér från Tripple n' touch tiden, i mina svarta Converse. Jag kunde känna mig bekväm. Rickard var såklart mer propert stilig och sportade sitt tjusiga varulvsskägg.
På vägen hem pratade vi om vilka låtar vi skulle välja om vi var med på "Videokväll med Luuk". Det är svåra val. Man kan ju inte välja sina fem favoritlåtar. De ska ju helst spegla olika perioder i sitt liv. Sedan har vi ju Skämslåten också. Jag är inte helt säker på vilken min första favoritlåt var. Den första musik som man kom i kontakt med var ju den som mamma och pappa spelade, där speciellt Queen var bra. Tyckte om Magnus Uggla då också. Det kom också från mamma och pappa. Den första skivan jag ägde var Ace of Base första. Det var dock inget eget val. Den köpte mamma till mig och Rickard när hon var på kurs i Gävle när vi var små. Vi visste inte vilka det var. Men vi hade fått en CD-spelare i julklapp året innan, och något skulle vi väl ha att spela. Innan dess så hade jag ett kasetteband med Michael Jackson. Det var bra tyckte jag. Någon gång på mellanstadiet så öppnade sig musikvärlden ytterligare. Det var eran då Sverige och säkert hela Europa dränktes i en musikstil som jag inte känner namnet till, men låt och kalla den Euro trash disco dance. Skivorna hette Mega Dance, Top Dance m.m. En grupp som jag speciellt tyckte var cool under denna period vad 2Unlimited. Jag visste inte vad de två medlemmarna i gruppen hette. Men jag hittade på att killen hette Murphy. Det skulle visa sig senare att han hette Raymond. Den första skivan jag köpte själv var en singel med Cool James and Black Teacher med låten Dr. Feelgood. Jag tycker fortfarande att den är fett bra. Jag lägger in den här som en gåva till er som läser. Intressant att notera är att videotjejerna visade betydligt mindre hud.
Jag kan i efterhand se att denne musik där det ofta fanns en cool kille som rappade, sedan förde in mig på hiphop. Och att Black Teacher förde in mig på läraryrket. Jag önskar fortfarande att jag var svart.
Över till en period dominerad av hiphop. Den första rena hiphopskivan jag köpte var en singel med Dr.Dre med låten Keep their heads ringing, med ett motherfuckin insprängt där någonstans i låttiteln möjligtvis. Inte långt senare så slog Petter hårt i Sverige och det blev en hiphop-boom i hela landet. Där avslutar jag kapitel 1 av min musikhistoria, för att förhoppningsvis fortsätta vid senare tillfälle. Vi konkluderar att jag till "Videokväll med Luuk" skulle medtaga Queen: Radio Ga Ga. Inte den bästa Queen låten enligt mig numera, men då var den nog favoriten. Som låt nummer två kommer Dr.Feelgood. Låt nummer tre får bli Vinden har vänt av Petter.
På vägen hem pratade vi om vilka låtar vi skulle välja om vi var med på "Videokväll med Luuk". Det är svåra val. Man kan ju inte välja sina fem favoritlåtar. De ska ju helst spegla olika perioder i sitt liv. Sedan har vi ju Skämslåten också. Jag är inte helt säker på vilken min första favoritlåt var. Den första musik som man kom i kontakt med var ju den som mamma och pappa spelade, där speciellt Queen var bra. Tyckte om Magnus Uggla då också. Det kom också från mamma och pappa. Den första skivan jag ägde var Ace of Base första. Det var dock inget eget val. Den köpte mamma till mig och Rickard när hon var på kurs i Gävle när vi var små. Vi visste inte vilka det var. Men vi hade fått en CD-spelare i julklapp året innan, och något skulle vi väl ha att spela. Innan dess så hade jag ett kasetteband med Michael Jackson. Det var bra tyckte jag. Någon gång på mellanstadiet så öppnade sig musikvärlden ytterligare. Det var eran då Sverige och säkert hela Europa dränktes i en musikstil som jag inte känner namnet till, men låt och kalla den Euro trash disco dance. Skivorna hette Mega Dance, Top Dance m.m. En grupp som jag speciellt tyckte var cool under denna period vad 2Unlimited. Jag visste inte vad de två medlemmarna i gruppen hette. Men jag hittade på att killen hette Murphy. Det skulle visa sig senare att han hette Raymond. Den första skivan jag köpte själv var en singel med Cool James and Black Teacher med låten Dr. Feelgood. Jag tycker fortfarande att den är fett bra. Jag lägger in den här som en gåva till er som läser. Intressant att notera är att videotjejerna visade betydligt mindre hud.
Jag kan i efterhand se att denne musik där det ofta fanns en cool kille som rappade, sedan förde in mig på hiphop. Och att Black Teacher förde in mig på läraryrket. Jag önskar fortfarande att jag var svart.
Över till en period dominerad av hiphop. Den första rena hiphopskivan jag köpte var en singel med Dr.Dre med låten Keep their heads ringing, med ett motherfuckin insprängt där någonstans i låttiteln möjligtvis. Inte långt senare så slog Petter hårt i Sverige och det blev en hiphop-boom i hela landet. Där avslutar jag kapitel 1 av min musikhistoria, för att förhoppningsvis fortsätta vid senare tillfälle. Vi konkluderar att jag till "Videokväll med Luuk" skulle medtaga Queen: Radio Ga Ga. Inte den bästa Queen låten enligt mig numera, men då var den nog favoriten. Som låt nummer två kommer Dr.Feelgood. Låt nummer tre får bli Vinden har vänt av Petter.
En tredjedel
Nu har en tredjedel av tiden som Alicia är bortrest passerat. Det vill säga, en månad av tre. Två kvar. Ett plus två är lika med tre. Ja, ni förstår, och det känns som det var mycket längre sedan som hon åkte. Det känns ungefär som 32 dagar istället. Ack ack ack. Stackars stackars mig, som det är så synd om. Men för Alicia går tiden snabbt, skönt för henne...
Jag är så trött nu för tiden. Ändå går jag och lägger mig i god tid. Någon på jobbet sa att det var hösten. Jag vet inte. Det står mellan hösten, sjukdom eller för få kramningar. Och sjuk känner jag mig inte. Men sjukdom kan vara lurigt. Igår lärde jag mig t.ex. på "mitt i naturen" att om man äter vissa giftiga svampar så kan man må prima i kanske en, två veckor, och sen bara dör man. Sånna svampar tycker jag är onda.
Jag är så trött nu för tiden. Ändå går jag och lägger mig i god tid. Någon på jobbet sa att det var hösten. Jag vet inte. Det står mellan hösten, sjukdom eller för få kramningar. Och sjuk känner jag mig inte. Men sjukdom kan vara lurigt. Igår lärde jag mig t.ex. på "mitt i naturen" att om man äter vissa giftiga svampar så kan man må prima i kanske en, två veckor, och sen bara dör man. Sånna svampar tycker jag är onda.
Mos Def
Checka ut Mos Def. Han är fet som jordnötssmör.
Nu är det helg för mig igen. Veckan har gått fort, som vanligt. Om tre veckor så är det höstlov, och det betyder att jag får två dagar extra ledigt + några lugna studiedagar.
Jag var tvungen att köpa lite svarta kläder till Ellens begravning. Jag har aldrig varit på begravning förut. Det är lite svårt på sätt och vis. Jag vet inte vad som är rätt och fel riktigt. När jag dör en vacker dag så ska jag bo i den billigaste kistan, gärna nån gammal flyttkartong om det är tillåtet. Man ska inte få spendera mycket pengar på blommor, bara lite pengar. Svart klädsel är förbjuden. Sen ska jag ha satt ihop en juste spelningslista musik. Sen kanske jag spelar in mig själv på film där jag drar lite roliga skämts. Det kommer vara hett. Alla som vill komma är välkomna, om si sådär 70 år kanske.
Nu är det helg för mig igen. Veckan har gått fort, som vanligt. Om tre veckor så är det höstlov, och det betyder att jag får två dagar extra ledigt + några lugna studiedagar.
Jag var tvungen att köpa lite svarta kläder till Ellens begravning. Jag har aldrig varit på begravning förut. Det är lite svårt på sätt och vis. Jag vet inte vad som är rätt och fel riktigt. När jag dör en vacker dag så ska jag bo i den billigaste kistan, gärna nån gammal flyttkartong om det är tillåtet. Man ska inte få spendera mycket pengar på blommor, bara lite pengar. Svart klädsel är förbjuden. Sen ska jag ha satt ihop en juste spelningslista musik. Sen kanske jag spelar in mig själv på film där jag drar lite roliga skämts. Det kommer vara hett. Alla som vill komma är välkomna, om si sådär 70 år kanske.