hanu | needless to say, we're needles in hay

Varje vardagmorgon ringer min väckarklocka vid 5.30. Eller det är snarare tjutande pip än ringningar, som jag antar att det är på de flesta moderna väckningsmekanismer. Det är inte ofta jag behöver väckas av dessa signaler, då jag för det mesta hinner vakna till liv innan väckarklockan. Imorse slog jag något slags rekord då jag ryckte till och var klarvaken, tittade upp i taket och såg laserprojektionen från min väckarklocka visa 5.29. Klarvaken må vara något av en överdrift, men åtminstone relativt pigg.
Det är som sagt inte ovanligt att jag vaknar så här innan klockan ringer. Inom 30 minuter innan väckning hör till vanligheterna. Det är intressant. Jag har en effektiv inre klocka som räddar mig från abrubta uppvaknanden från min störiga väckarklocka, och sköter all nödvändig mätning av tid då mitt medvatande gör annat.
Väckarklockor ska för övrigt vara störiga. Jag vill inte ge sken av att jag ogillar min väckarklocka. Han är duktig han också.

Min inre klocka är de inre klockornas Rolex, eller som de inre klockornas fröken Ur. Den är fett nice. Som ett atomur, som synkroniserar GPS-satelliter.

Det är tur att jag har dig inre klocka. Du låter mig aldrig försova. Du skickar alltid iväg mig i god tid. Du är nog min allra bästa vän. Mörkret kommer aldrig rubba dig. Best friends 4-ever!!!