SM-GULD
Vi börjar i tisdags. SM-Final 4. Tredje perioden kommer till sitt slut och förlängning väntar. Klockan är tio, och jag går och lägger mig. I lägenheten över min tittar dom vidare. Tack vare lyhördheten här i huset så hör jag deras förtvivlande skrik när något händer i förlängningen. För varje skrik får jag hjärtklappning. Efter att flera gånger varit övertygad om att det senaste skriket innebar HV71's avgörande, för att sedan få igen hoppet vid varje nytt.
Innan jag gick och lade mig spekulerade jag över utgången av matchen. Jag fick en känsla av att HV skulle få straff, och att Jukka Voutilainen skulle sätta den i krysset. Har man Elitseriens bästa skott så bör man ju använda det.
Till slut orkar inte mitt hjärta leva i ovisshet längre, och jag går upp för att se slutet av förlängningen. När jag slår på TV:n har precis Jonas Gustavsson räddat Voutilainens straff. Han sköt inte, han försökte dribbla. I aftonbladet dagen efter läser jag att Johan Davidsson skulle säga till Voutilainen att skjuta, men han hann inte. Hade han gjort det hade antagligen inte jag och Alicia suttit på en avgörande SM-Final en dag senare.
Marius Holtet styr in pucken, och där sitter vi då, Onsdag, SM-Final 5. Stämningen är inget annat än elektrisk. Färjestad rivstartar med två tidiga mål, och jag känner mig övertygad om att HV71 kommer att falla ihop under publikens massiva tryck. Men de kämpar på, och med sekunder kvar är ställningen 3-2. Slutsignalen går, och hallen exploderar. Alicia gråter som ett barn. Spelarna bildar hög
Igår var vi på torget och hyllade laget ytterligare. Precis då spelarbussen rullade in på torget, skingrades molnen och solen kom fram för att spegla glansen i guldhjälmarna. Det har varit tre bra dagar. Och nu har jag en veckas lov.
Innan jag gick och lade mig spekulerade jag över utgången av matchen. Jag fick en känsla av att HV skulle få straff, och att Jukka Voutilainen skulle sätta den i krysset. Har man Elitseriens bästa skott så bör man ju använda det.
Till slut orkar inte mitt hjärta leva i ovisshet längre, och jag går upp för att se slutet av förlängningen. När jag slår på TV:n har precis Jonas Gustavsson räddat Voutilainens straff. Han sköt inte, han försökte dribbla. I aftonbladet dagen efter läser jag att Johan Davidsson skulle säga till Voutilainen att skjuta, men han hann inte. Hade han gjort det hade antagligen inte jag och Alicia suttit på en avgörande SM-Final en dag senare.
Marius Holtet styr in pucken, och där sitter vi då, Onsdag, SM-Final 5. Stämningen är inget annat än elektrisk. Färjestad rivstartar med två tidiga mål, och jag känner mig övertygad om att HV71 kommer att falla ihop under publikens massiva tryck. Men de kämpar på, och med sekunder kvar är ställningen 3-2. Slutsignalen går, och hallen exploderar. Alicia gråter som ett barn. Spelarna bildar hög
Igår var vi på torget och hyllade laget ytterligare. Precis då spelarbussen rullade in på torget, skingrades molnen och solen kom fram för att spegla glansen i guldhjälmarna. Det har varit tre bra dagar. Och nu har jag en veckas lov.
Kommentarer
Trackback