Slutet av ett kapitel...
Idag var då avslutningsdagen (äntligen) kommen. Jag har under de senaste veckorna stängt ned mina motorer, och bara gått och väntat. Jag blev nästan lite rörd när vi sade hej då till alla barnen, men några tårar fällde jag inte, till skillnad från Kicki. Jag, Kicki och Britta fick varsin bricka med cider, olika frukter, kex och ost av barnen. Ätbara saker är alltid bra att få. Förra året fick jag ett halsband som var lite för maskulint för min smak. Jag, Kicki och Britta sade också hej då till varandra, jag kommer sakna dem. De är jättesnälla och bra. Jag fick en butälj rosévin av dem. Jag som dricker så mycket.
Igår var jag på Vikstaskolan och hälsade på på fritids. Det var trevliga människor verkade det som. Skolan är rent estetiskt fulare än Sannerudsskolan, men kan ju vara vacker inombords, rent bildligt talat. Idag läste jag ett mail jag fått från rektorn på Viksta. Han hade tankar på att jag skulle ta trean under hösten, då den ordinarie läraren skulle vara sjukskriven hela höstterminen. När jag läste det så pirrade ett nervöst pirr i magen. Jag har ju just haft en trea, men inte helt själv. Jag borde ändå ha bra koll på vad det är som gäller i en tredjeklass, och jag vill gärna vara så mycket i skolan som bara möjligt. Så jag skrev att jag gärna går in för henne om det skulle behövas. Det skulle vara spännande. Jag tvivlar egentligen inte på att jag skulle klara det, för det skulle jag. Men det är hur som helst en "big deal".
Alla tycker så mycket om mig, och talar så väl om mig för andra. Det är så att jag blir alldeles överväldigad. Jag tycker själv att jag är bra, och kan ibland överdriva och beskriva mig själv i ganska grandiosa ordalag, men det är en annan sak när mina kära kollegor uttrycker sig så kärleksfullt till mig. Jag vill nästan gråta en liten skvätt, och gör det faktiskt nästan. Jag kommar sakna alla, mer än jag trodde. Jag tror bestämt att jag måste vara en ganska fin människa. Det är vackert att vara älskad.
...nu kom dom, tårarna.
Igår var jag på Vikstaskolan och hälsade på på fritids. Det var trevliga människor verkade det som. Skolan är rent estetiskt fulare än Sannerudsskolan, men kan ju vara vacker inombords, rent bildligt talat. Idag läste jag ett mail jag fått från rektorn på Viksta. Han hade tankar på att jag skulle ta trean under hösten, då den ordinarie läraren skulle vara sjukskriven hela höstterminen. När jag läste det så pirrade ett nervöst pirr i magen. Jag har ju just haft en trea, men inte helt själv. Jag borde ändå ha bra koll på vad det är som gäller i en tredjeklass, och jag vill gärna vara så mycket i skolan som bara möjligt. Så jag skrev att jag gärna går in för henne om det skulle behövas. Det skulle vara spännande. Jag tvivlar egentligen inte på att jag skulle klara det, för det skulle jag. Men det är hur som helst en "big deal".
Alla tycker så mycket om mig, och talar så väl om mig för andra. Det är så att jag blir alldeles överväldigad. Jag tycker själv att jag är bra, och kan ibland överdriva och beskriva mig själv i ganska grandiosa ordalag, men det är en annan sak när mina kära kollegor uttrycker sig så kärleksfullt till mig. Jag vill nästan gråta en liten skvätt, och gör det faktiskt nästan. Jag kommar sakna alla, mer än jag trodde. Jag tror bestämt att jag måste vara en ganska fin människa. Det är vackert att vara älskad.
...nu kom dom, tårarna.
Kommentarer
Trackback