hanu | needless to say, we're needles in hay

Jag har börjat på en ny bok. En alltför högljudd ensamhet av Bohumil Hrabal.

(så här står att läsa på baksidan)

I en smutsig källare i Prag, bland multnande papper, pipande möss och mängder av klassisk litteratur finner vi Hanta. I flera decennier har han arbetat med att pressa samman balar av returpapper, omslagspapper, spill från fotoateljéer, blodigt slakthuspapper, konstreproduktioner och tonvis av gamla bibliotek.

Då och då glimmar en vacker bokrygg till bland makulaturen, och Hanta plockar upp den för att läsa ett stycke. Så blir han mot sin vilja bildad, han lär sig älska antikens Grekland, Nietzsche, Hegel och Schopenhauer, han umgås dagligen med såväl Lao Zi som Sartre och Camus, innan han varsamt lägger dem i sin älskade papperspress och trycker på den gröna knappen.

Men Hantas tålmodiga och kärleksfulla sätt att arbeta är otidsenligt. Hans situation hotas både av den ilskne chefen och ungdomarna i det socialistiska arbetets brigad. Och vad har väl en sådan som Hanta att sätta emot den nya tidens ordning?

Jag är totalt hänförd av inledningen av den. Så jag återkommer sannolikt med ytterligare hyllning.