Min hemliga beskyddare har givit sig tillkänna.
Imorse gick jag tillsammans med Estrella från tåget. Hon arbetar på högstadiet. Hon frågade hur det går med min "stalker". Jag berättade hur det ligger till, att det inte är något problem längre. Då berättade hon att hon hade tagit sig ett snack med min "stalker". Det samtalet lät ungefär så här...
Estrella: Du ska inte störa Anders och gå efter honom. (med spansk brytning)
Stalker: Men han är min vän!!
E: Nej, han är inte din vän! Han är en lärare på den här skolan.
Lova att du ska låta honom va!
S: ...okej, jag ska.
Jag hade ingen aning om att hon hade tagit mig i beskydd. Min stalker är inte ens en av hennes elever. Det var jätteroligt att få veta.
Igår satt jag här i soffan och blev jättearg över något jag såg på TV. Jag blir mycket sällan arg över något. Men detta är som kryptonit för mig. Ämnet för min ilska är kreationister. Dom som har hittat på något dom kallar intelligent design. De tror inte på evolutionen och Darwins "teori". Som egentligen inte är en teori, utan kalla fakta. Till och med vatikanen erkänner evolutionen. Det är bara s.k. "Evangelicals" som hittat på detta. Dom är onda, och låtsas att det är vetenskap dom sysslar med, när det egentligen är politisk agenda. Jag älskar vetenskap, det är nästan det vackraste jag vet. Så kommer dom och hävdar sig höra till vetenskap. Det gör mig så arg. Grrr!
Jag har läst klart boken från mitt tidigare inlägg. Jag vet att jag i något ännu tidigare inlägg drömde om att skriva en roman. Efter att ha läst En alltför högljudd ensamhet, är alla sådana drömmar krossade. Jag skulle aldrig kunna komma i närheten av något liknande. Det gör visserligen ytterst få. Boken är på endast 90 sidor, och sällan har så mycket rymts på en så liten yta. Det är som en lång dikt. Det skickligaste hantverket och vackraste språket jag läst. Det är svårt att jämföra en så kort bok med en av de stora romanerna, men En alltför högljudd ensamhet är en av de tre bästa böcker jag läst, och den allra vackraste. Flera gånger bredde ett stort leende ut sig över mina läppar, skapat av vackra tankar och formuleringar. Jag behöver väl inte skriva att jag rekomenderar att ni läser den.
Härnäst ska jag försöka ge mig på Dostojevskijs Idioten. Den känns precis som Brott och straff som en tegelsten. Men Brott och straff visade sig ju vara lätt som en fjäder, så jag ska ge den en chans.