old school TV
Nu sitter jag och tittar på Manchester United - Arsenal i svartvitt. Comhem valde lägligt nog att kracha, eller vad de har för sig. Svart är det i alla fall överallt. Som tur är kan jag se på TV även utan min digitalbox, men tydligen bara svartvitt!? Det verkar ologiskt, och går säkert att ordna, men det orkar jag inte nu. Deras hemsida ligger också nere, så det går inte att få någon information den vägen. Läste på något diskussionsforum att det är fler än jag som upplever problem just nu, så det är inte bara jag, skönt. Hur som helst, svartvitt är inte fy skam, det är old school. Redan 2-0 till United efter 10 minuter. Det blir nog final i år igen.
Jag strävade emot länge, hejade på motståndarlaget när pappa satt framför TV:n klockan 16 på lördagarna och följde Manchester United. Jag satt där i flera år, från Cantona till Beckham, och från Beckham till Ronaldo. Och till slut har en relation växt fram. Visserligen inte i närheten så passionerad som hos min pappa, men än dock. Jag tycker att det är kul när det går bra för dem. Men Zlatan smäller högre.
Idag kommer Rickard hem, men lite för sent för att jag ska hinna träffa honom. Jag har ju mycket strikta regler för när jag ska gå och lägga mig. Men imorgon så. Jag passade på att träna idag, så att jag ska ha hela eftermiddagen fri.
Idag hade jag utvecklingssamtal. Det gick bra. Det var med en elev som inte når så speciellt många mål, och med en mamma som inte riktigt bryr sig. Bara sitter och ler och nickar hela tiden i princip. Trist när det ser ut så, och barnets chanser att klara sig bra i skolan blir ännu mindre, nästan omöjliga. Ett livsöde avgörs ibland redan vid födseln.
Jag har aldrig haft några författardrömmar eller -ambitioner, men vad häftigt det skulle vara att skriva en riktigt bra bok. Sedan skulle jag dra mig tillbaka och lämna skrivandet. En klassiker. Mäktigt.
Först ska jag bara göra den där megahitten. Synd bara att jag ska vara så lite verkstad.
Nu har comhem vaknat till liv igen.
Jag strävade emot länge, hejade på motståndarlaget när pappa satt framför TV:n klockan 16 på lördagarna och följde Manchester United. Jag satt där i flera år, från Cantona till Beckham, och från Beckham till Ronaldo. Och till slut har en relation växt fram. Visserligen inte i närheten så passionerad som hos min pappa, men än dock. Jag tycker att det är kul när det går bra för dem. Men Zlatan smäller högre.
Idag kommer Rickard hem, men lite för sent för att jag ska hinna träffa honom. Jag har ju mycket strikta regler för när jag ska gå och lägga mig. Men imorgon så. Jag passade på att träna idag, så att jag ska ha hela eftermiddagen fri.
Idag hade jag utvecklingssamtal. Det gick bra. Det var med en elev som inte når så speciellt många mål, och med en mamma som inte riktigt bryr sig. Bara sitter och ler och nickar hela tiden i princip. Trist när det ser ut så, och barnets chanser att klara sig bra i skolan blir ännu mindre, nästan omöjliga. Ett livsöde avgörs ibland redan vid födseln.
Jag har aldrig haft några författardrömmar eller -ambitioner, men vad häftigt det skulle vara att skriva en riktigt bra bok. Sedan skulle jag dra mig tillbaka och lämna skrivandet. En klassiker. Mäktigt.
Först ska jag bara göra den där megahitten. Synd bara att jag ska vara så lite verkstad.
Nu har comhem vaknat till liv igen.
Kommentarer
Trackback